Just another manic day

En del traditioner tycker jag om. Att jag under de senaste skolveckorna har gjort det till en tradition att somna på köksbordet, tycker jag inte om. Igår kväll var ögonlocken återigen tunga som bly och ägnade sig åt att sända ut varningssignaler om kommande ihopfallande på en av papper överbelamrad möbel. Dock tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att offra betyget till förmån för ett par timmars nattsömn. Den behövliga duschningen sågs som självklar att ta på morgonen för att piggna till.

Så sker också. Klockan ställs, ringer och ignoreras. Senare än planerat går jag upp och hoppar in i duschen. Morgonen fortsätter med frukost och annat folk har fått för sig att man ska göra på vid denna tid på dygnet. Jag går till skolan - i tid. Kommer på att jag glömde ta parfym, men lyfter på axlarna och konstaterar för mig själv att det inte är någon skada skedd med tanke på att jag faktiskt har duschat. Där stannar jag till.

Jag stannar till för att tänka efter om jag faktiskt har duschat på morgonen, för en hand över håret och inser att det är lite blött, tittar upp och ser att det inte kan ha grund i att det skulle ha regnat då himlen är molnfri. Jag måste ha duschat.

Jag börjar gå igen men stannar till snart igen. Då kommer den slutgiltiga insikten. Min dusch imorse vittnar om anledningen till varför jag ska ta ett sabbatsår. Jag har gått in i duschen, startat vattnet, blött ner håret och gått ut igen. Såväl schampoo som duschkräm har jag glömt bort att använda och själva vitsen med morgonens dusch var obefintlig.

Men jag är inte bitter. Om exakt en vecka befinner jag mig på hotellet iklädd en stor klänning, förmodligen lyssnandes på en diskussion rörande flator och franska bönder. Om tio dagar är jag fri och om allt går som planerat också hes som få.